Fanny Carinasdotter

Rivningshus / Demolition house

Det finns hus som lämnas tomma, i väntan på att rivas. Men i väntan, övertas en del av dessa platser, blir tillfälligt ockuperade och fyllda av nya spår. I korsningen Grubbevägen – Backenvägen i Umeå fanns en sådan plats. / There are houses left empty, in waiting of demolition. But in the waiting, some of these places are taken over, temporarily occupied and filled with new traces.

Vad händer med en plats som står lämnad tom?

Under vintern 2006 upptäcker jag ett litet hyreshus i korsningen Grubbevägen – Backenvägen i Umeå, som jag får reda på ska rivas.
När nästan alla rutorna i ytterdörren är utslagna vågar jag ta mig in.
Rummen är fyllda av spår av – vad jag antar är – olika ungdomsgäng. I varje lägenhet finns meddelanden, tags eller klotter, som om de hade velat paxat varje kökslucka, skåpsdörr eller vägg som finns. Det tomma huset utsätts för tillfälliga ockupationer. Ungdomarna skapar ett eget galleri och här, inte i det offentliga rummet som oftast när det gäller denna form av uttryck, utan i en privat miljö. Meddelandena, tagsen och klottret blir till inbördes kommunikation, man vill visa att man varit där.
Jag rör mig genom huset som en turist, en betraktare av något som hänt eller som pågår, fast inte medan jag är där. Mina bilder blir till citat av samtal som jag inte riktigt förstår eller är en del utav, men åskådare till, om än oinbjuden.

What happens to a place left empty?

During the winter 2006 I discover a small rental house in the crossing at Grubbevägen – Backenvägen in Umeå, which I find out will be demolished.
When almost all the windows in the entrance door are smashed I dare to enter.
The rooms are filled with traces of – what I assume are – various teenage gangs. In every apartment there are messages, tags or graffiti, as if they wanted to call dibs on every kitchen shutter, cabinet or wall in the house. The empty house is subject to temporary occupations. The kids create their own gallery. Here, not in public space as usual when it comes to these types of expression, but in a private environment. The messages, tags and graffiti become internal communication, you want to show that you have been there.
I move through the house like a tourist, a viewer of something happened or happening, though not while I am there.
My pictures become quotations of dialogues I don’t quite understand or am part of, but a spectator of, if yet uninvited.